Blogg

Hörnan: Kul, vad är det?

”Ut och ha kul” säger man alltid innan man släpper ut spelarna inför en match. Vad fan är att ha kul? Att vinna? Att springa sig trött? Att få utlopp för alla sina känslor? Det finns säker säkert tusen olika svar på den här frågan så jag väljer att fokusera idag på det som inte är så kul.

Det har säkert inte gått någon obemärkt att man är rätt utlämnad i vissa roller när det kommer till fotbollen. Inte minst som journalist.

Alla dina ord granskas, du får höra bakvägen att ”han där tyckte du är dum i huvudet för att..” och så vidare. Personligen kan jag inte bry mig mindre för jag vet hur bevakningen av lokala serier var för fem, tio, femton år sen (NADA! NOLL!).

    Däremot så träffar man kollegor som mått dåligt över detta. Och då pratar jag om kollegor som är precis som jag, lokalfotbollsentusiaster, som lägger ner väldigt mycket tid på att följa de som man anser ha genuin och sann kärlek till sporten för här finns det inga höga löner att tjäna, inga sponsorsavtal som gör att man kan luta sig tillbaka och titta hur cashen rullar in medan man klunkar i sig Pepsi eller Vitamin Well.

    Här finns bara ni och eran törst att ”sparka boll”. Och så finns alla vi andra som ”står i vägen” i form av tränare som inte låter er spela på favoritpositionen, domare som blåser för allt men aldrig när ni själva blir tilltryckta och så finns det media, kan ni tänka er, MEDIA som skriver (eller inte skriver alls) si eller så om eran senaste prestation.

    Det är ju samma sak med domare. Vi har återigen en avbruten match, den här gången i söderfemman då det har uttalats hot mot huvuddomaren. Utan att veta exakt vad som har hänt så blir man ju ändå ledsen av att läsa om det.

    Man var ju själv en sådan spelare som hoppades på att ha en partisk Pierluigi Colina som domare varje match jag spelade. Partisk så jag fick alla frisparkar med mig så klart.

    Jag krävde fulla läktare och mediabevakning som den är idag. Dessvärre var jag i början av 00-talet en division IV-spelare med förkärlek till skräpmat och sena helgnätter så mina krav var minst sagt orimliga.

    Det fanns ingen youtube, inga telefoner med kameror i och det var lika glest på läktarna som det är idag. Dåtidens domare var en spegling av oss spelare, vissa var där för ersättningen, vissa för motionen och visa för att vara en del av något och på så vis stärka upp sin egen självbild.

    Med andra ord precis som ni spelare och vi tränare är idag. Vissa saker förändras inte.

    Så vad vill jag med den här krönikan? Fred på jorden och tänk på klimatet. Det är ju väl lika realistiska krav som det är att säga att vi ska visa större förståelse för tränare, domare och ja, även media men jag gör det ändå.

    Glöm inte att när lamporna släcks, när matchkläderna åker av och när vi kliver ut ur omklädningsrummet då är vi inte fotbollsspelare längre. Vi tränare som precis vunnit en match tack vare vår taktiska smartness (yeah right!) får en back to reality-sms hemifrån ”Köp mjölk på vägen hem!” som droppar in 20.51, alltså sex minuter efter att matchen tagit slut.

    Inga ”Hur gick det älskling?”, inga ”Håller tummarna!” utan en tung jävla dunst tillbaka ner på jorden.

    För vi är ju pappor, söner, bilmekaniker, lärare, direktörer och knegare.* Vi är snygga, vi är fula, vi är pigga och vi är trötta men vi SKA upp tidigt dagen efter, vi ska stressa iväg med barnen till förskolan eller vad det nu kan vara som styr våra liv så fort domarn blåser av matchen.

    Så, ut och ha kul för fan! Om du vet vad det är.
    ———————–
    * Jag skriver i maskulin form med meningen då det är aldrig några damspelare som klagar på domare till den milda grad att någon match stoppas eller på media så att någon stackars journalist funderar på att skita i allt och börja plugga till CNC-operatör.